DAG 1, 15 oktober: Rapport från VM 2009

Det är inte lätt att få det tekniska till att fungera när man glömmer saker hemma som t ex adaptor till vägguttag... Jag hade ju tänkt både hinna jobba och blogga. Tja, tänkte vi, det går ju alltid att köpa när man kommer fram. Det visade sig däremot inte vara det enklaste! Nu får jag göra det bästa av situationen och skriva i efterhand...

Efter att in i det sista ha bestämt oss för att åka till VM bokade vi "the Road to Amarillo" - d v s först till Montana i norr och Townsend Ranch för att rida hästarna vi skulle låna. Vi skulle sedan åka med hästarna ner till Amarillo, Texas i söder.

Den 15 november flög vi från Göteborg tidigt på morgonen, efter att ha packat hela natten och sedan kört bil i 2 timmar. Det var en dryg flygresa med ett litet plan från Paris till Salt Lake City, utan de små TV-skärmarna på sätet. Eftersom vi hade en del sista-minuten-jobb att klara av hade vi redan kört slut på batterierna på våra laptops redan innan vi bordade planet, så inget kul där!
Den största oron var att bagaget inte skulle hänga med hela vägen till Missoula - har hänt förr - vilket onekligen skulle ställa till en del problem. Vi hade ett tufft schema framför oss. Det var meningen att vi skulle ha två kvällar i Darby före resan till Amarillo, men efter en schemaändring där tävlingarna skulle börja en dag tidigare hade det blivit lite kommunikationsfel och vi skulle åka redan dagen efter vi kommit.

Efter mer än 20 timmars flygresa landade vi i Missoula kl 16:50 - enligt utsatt tid, med bagage. Tammy hämtade upp oss på flygplatsen och vi åkte till Townsend Ranch, där vi fick lite käk och vi träffade våra vänner. Vid 9-tiden gick vi ut till hästarna för att rida ett sista-första pass innan vi fick sova några timmar. Jag skulle få låna samma häst - Lucy - som jag tävlat ett par gånger innan. Patrik skulle som vanligt rida en ny häst - denna gång Larrys tävlingshäst "Tie". Larry skulle själv inte tävla då han inte hunnit samla tillräckligt med kvalpoäng efter att han skadat axeln. Tammy hade ridit Lucy några veckor inför tävlingen och "speedat" upp henne - det var jag inte riktigt beredd på! Vi red tre banor och efter den sista kände också Patrik att det ska nog funka - hoppas jag...